Känner att jag sakta förlorar.

Förlorar i spelet "Att vinna eeller att förlora"

Jag har verkligen kämpat och jag har verkligen gjort så mycket jag bara kunde och kan för att bli en vinnare.

Men jag ramlar bara och självklart ställde jag mig upp alla gånger, men det är kanske dags att ge upp och överge sig till "förlorarnas" sida?

Jag gör och jag gjorde mitt bästa. Men det räckte aldrig och verka inte räcka någonsint.

Jag vill vara någon som kunde vara tillräcklig, vara en synlig person.

Men jag kanske inte är mänsklig nog för att veta allt det där.

Det var en flicka hade ett svart papper.

Fick uppgiften att rita upp sina känslor på detta papper..

Efter två veckor var pappret kvar på bordet.

Men flickan var borta, brevid låg en lapp där stod det...

Den svarta färgen står för sorgen, att jag inget skrev står för tomheten....

En sminkad flicka som jämt skrattar och ler tänk att ingen människa ser...

de tror att hon är lycklig och alltid glad men det är bara en ytlig fasad och skal för inuti har flickan ett kolsvart hjärta.

Den lilla själen har upplevt mycket smärta men ingen tror henne, och ingen förstår att flickans lilla hjärta är fullt av sår hon känner sig hjälplös och ensam i livet.

Hon har många gånger funderat på att ta klivet som ska föra henne bort till drömmarnas land Hennes liv rinner ut som ett timglas med sand.

Bakom mitt skal finns det någon.

Den någon är någon jag aldrig visar.

Hon är olycklig och hon gråter.

Hon är känslig och sårbar.

Men hon kan ingen se

Bara jag.

Jag hör henne gråta i mörkret.

Men ingen ser, hon syns inte till i någons ögon.

När allt är svårt ler hon bara.

Men någon vill ta över flickans riktiga "jag"'s falska spel.

Det är hon.

Jag hatar henne!

Hon är allt jag inte vill vara

Men hon finns och hon är verklig, hon kommer alltid finnas, hon vill aldrig här ifrån.

Hon är jag.

I pretend to smile even though it hurts so bad

Mitt hjärta gråter men min mun den ler.

Mitt glada yttre är allt du ser.

Ingen förstår egentligen vad jag känner.

Inte ens mina närmaste vänner.

Med dem kan jag skratta, sjunga och tralla.

Medan jag i nästa ensamma stund låter mina tårar falla.

Jag vill egentligen bara vara glad.

Men innerst inne känner jag mig som ett träd som tappat sina blad.

Borta är all glädje, lycka och mycket, mycket mer.

Mitt hjärta gråter men min min den ler.

Memories for Heart and Brain, all left to stay as an Endless Pain.

Feels like all I’ve have been doing is lost in Vain. Don’t have the will to Live, don’t want to give. Give everybody one more opportunity, this is my life. Dark, Useless, Painful and Meaningless. Now when u all knows, you can hardly understand, never guess.

Because you all always give me the wrong question.

The right question you have to answer is what you didn’t mention.

But Remember One Thing…

Words hurt you more than a punch. Words stay longer then after lunch.

Words is the hardest weapon if you want to kill someone.

It’s not me, it can happen anyone…

Vad skönt det var när man va liten ,

då existerade inte skitsnack , kärlek var en puss på kinden ,

och pappa var den bästa killen på jorden ,

höjden av smärta var när barbiedockan tappat benet , värsta gråten var när man ramla och skrapade upp knät ,

största rädslan var för monstret under sängen ..

nu när man är äldre är skitsnack vardagsprat , man pussar alla på kinden och kärleken har blivit svårare , ibland känner man att mamma är den värsta fienden på jorden , höjden av smärta var när man inte fick sin vilja fram , och den värsta gråten är när ens vännerna plötsligt sviker en . den största rädslan är att förlora dom man älskar mest ..