Hon, vem är hon?
Känns som jag inte längre vet vem jag är.
Många säger: Du är min töss, en söt, vacker töss med stark vilja tlll det du vill lyckas med för du är envis, omtänksam, snäll och omtyckt och väldigt älskad av alla?Kan det stämma?
För det är allafall inte så jag ser på mig själv.
Men visst det där med stark vilja det stämmer, och envis det är jag, men det får mig inte att minnas riktigt VEM är JAG?
För jag den här flickan/ stora vuxna tjejen känner ilska och tårar inuti, jämnt och ständigt, det har aldrig tagit slut någonsint, det kommer inte ta slut, det är så här jag är ämnad att vara.
Jag är ämnad att att stå här ensam förvirrad, lämnad alla gånger, bort vald alla gånger, och sviken och sårad alla gånger.
Ni kanske tror att jag lever i min fantasi värld, eller lever i mitt förnekelse om allt och ser bara det negativa. Jo visst det stämmer jue ganska bra det där delen med negativ, jag menar vad ska jag se annars?
för det är just det jag får, jag kan inte leva i en förnekelse för vad jag får, för vad jag ser eller för vad jag hör?
Så Jo negativ stämmer, men lever i förnekelse skulle jag inte kalla mig att jag lever i.Ilsken/Ilska på allt och alla när jag inte vill.
Jag är så himla arg på allt!, jag kan inte sätta finger på just DET som gör mig så arg och ilsken, för det är inte bara DET det är inte bara EN sak, det är mer än EN.
Jag känner bara hur jag bara vill springa och gömma mig under täcket som bruka räcka med att man gömde sig som liten så va allt bort blåst när man fann sin hörna från alla.
Men det räcker inte för mig, det blir inte bortblåst för om jag skulle springa till en täcke och gömma mig under den.
För mig, krävs en hel himel som täcke.
Ingen säger att livet är lätt, men ingen säger heller att den är svår, är den då mittemellan?
Finns det mittemellan? - För mig spelar det inte stora roll längre hur det ligger till, jag upplever mitt "liv" som jag får uppleva den.
Väldigt förvirrande och ingen väg att gå på, stigen togs bort från mig för att jag skulle själv krypa efter vägen ut ensam i mörkret och möta livet hur den verkligen är? - Hur är livet då?
Jag vet ju fortfarande inte vad det är jag har mött eller ska möta, kan det vara för att jag aldrig hittade stigen? eller för att jag aldrig gick på rätt väg och hittade rätt stig att krypa mig genom i mörkret?
Jag trodde en stund att livet var bra pusslat till mig, att jag bara hade lite fel guid mot livet?
Det jag sen kommer på efter att jag trodde så, var att, jag har aldrig haft nån guid, jag har gått hela denna vägen ganska ensam.
Jag säger inte att det är någon annan mänsklig som är inblandad, men jag säger heller inte att det jag väntade mig tecken för att gå rätt..
Jag kan inte heller skapa en egen stig så som jag vill ha den, jag har många gånger försökt, och det här e mitt resultat, som en feedback till där jag stod från början.
Visst tänker ni just nu att, men gud stackas hon, eller men gud vad famlar hon om, det är ju bra löjlig,, eller men kämpa och gör det du borde istället för att famla massa skit? jag kan säga er att ni kan tänka eller säga vad ni vill, för jag kan inte bry mig mer eller mindre, Och Jo jag kämpar och det är det jag har gjort hela mitt "liv" ,
Jag anstränger och jag kämpar, minns ni inte, jag har en stark vilja, jag är envis, jag har kämpat och jag har verkligen försök och ansträngt mig mer än jag kan räkna hur många gånger jag har ramlat men ändå ställt mig upp alla gånger, men nu känne rjag bara som en darrande gelé om bena, slut på bensin att kämpa och anstränga, jag har åkt dit på en vilsen väg ganska länge nu och nu tills slut börja "bensinen" verkligen ta slut och mina ben är som darrande gelé.
Under min resa har jag mött bra och dåliga, jag säger inte att allt är bara negativt på vägen, det fanns bra, men det var fanns, för det tog slut ganska snabbt, det va som att jag fick det som tröst för hur jag yrat runt mig ensam i en väg utan stig.
Det försvann det var inte kvar hos mig för det va inte ämnad för mig att få behålla det lilla lyckliga då jag fick för stunden.
Nu tror många säkert att jag sitter och ältar mig för små skit, men ni har väldigt fel, för jag sitter inte och ältar, jag sitter och förösker skrika högt för alla hur jag känner mig, alla mäniskor är mänskliga, och jag är mänsklig, jag skriker bara ut det mänskliga inom mig, jag skulle inte göra det för 5 öre om inte det va så att jag inte längre bryr mig om mitt hemligstämplad "liv&Känslor"
För mitt "liv och känslor intreserar mig inte ett skit! Hoppas det intresserar er och kanske ni förstår varför allt detta skrivande.
.bmp)
.JPG)
